Nu är jag hemma, med sex-sju stygn längst ner på ryggen och jag är mycket piggare än vad jag trodde. Resten av inlägget behöver bara de läsa som är intresserade av lite detaljer, för jag tyckte faktiskt att det hela var ganska spännande!
Jag fick spinalbedövning (sådan man oftast får vid kejsarsnitt) mellan två kotor i ryggen. Det var lite obehagligt, men gjorde inte särskilt ont. Sen kände jag jättetydligt hur känseln försvann mer och mer från midjan och neråt. Det var en helskum känsla att ligga på mage på operationsbordet och veta att kirurgen skar i mig och höra vad de pratade om, men känna absolut ingenting. Därefter fick jag komma upp på en avdelning och jag kände på mina fötter med händerna, men de var fortfarande helt förlamade! Mycket märkligt! Så småningom när bedövningen släppte fick jag hjälp att gå upp och det kändes som att ta sina första steg igen...
Marcus och Alfred kom och hälsade på mig på eftermiddagen och hade med sig en jättevacker blombukett med rosa pioner. Alfred var på sitt bästa humör och tanterna på salen blev så förtjusta i honom!
På min sal var det lite "coco-nest" över det hela! En dam mitt emot mig var jätterar, hon skulle operera njuren. En annan dam hade opererat benet och var så fruktansvärt ojjig. Först tyckte jag synd om henne, men sen blev jag bara lite irriterad för hon ringde på larmet varje kvart (även på natten...) och skrek efter smärtstillande och sa långa haranger som "det kliar och svider, ojojoj, jag står inte UUUT!!!". Personalen var ganska tuff mot henne och sa flera gånger "du måste försöka låta de andra sova". En gång mitt i natten körde de till och med ut henne i korridoren... Då trodde man väl att man skulle få lite lugn och ro, men då började tanten bredvid mig att snarka. Och då snackar vi snarkning så att en skogshuggare skulle bli avundsjuk på hennes timmerstockar...
På morgonen var jag ganska ivrig att få åka hem så det gjorde jag så fort ronden hade varit. Jag ska ha mina stygn i två veckor. Nu mår jag helt ok! Det svider och gör lite ont i såret, särskilt när jag reser mig upp, men jag mår mycket bättre än vad jag trodde! Marcus är hemma för att ta hand om Alfred idag också och jag ligger här i soffan med min dator.
Nu ska jag faktiskt passa på att jobba lite! Ska börja fundera över planeringen för hemkunskapen till hösten och det känns riktigt kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar