Jag gillar vintern när den är som vintern ska vara, dvs med minusgrader och snö och helst lite sol… Än har vi inte haft mer än några dagar av det den här vintern, men jag hoppas att det kommer snart. Idag åkte vi dock till Hellasgården för att åka skridskor. Jag var lite skeptisk innan och trodde att isen var tunn. Vi hörde oss noga för i skridskouthyrningen och fick garantier att den skulle hålla. Och det var otroligt fina förutsättningar – alldeles blank och decimetertjock is. Barnen är så duktiga. Jag är numera sämst i familjen på skridskoåkning. Men det gör ingenting!
Det hände en sak som fick mig så illa till mods! En liten kille, i Alfreds ålder, gick omkring alldeles ensam längst inne vid stranden (där isen är förrädisk) på isen och helt plötsligt sprack isen och han ramlade i. Han tog sig upp själv och var så duktig. Hans mamma ropade på honom från strandkanten och sa argt till honom att komma upp. Sedan tog hon honom hårt i armen och skällde på honom och släpade honom mer eller mindre därifrån medan han grät och skrek!
Jag gick fram till dem och var så himla arg! Men när jag väl kom fram visste jag inte vad jag skulle säga. Vad jag ville säga var ungefär: “Det är DU som brustit i ansvar när din kille gick alldeles ensam på isen. Han behöver nog tröst och en kram nu, inte skäll. Det är inte han som gjort fel!” Men jag tänkte att hon bara skulle sagt “Lägg dig inte i det här!” Fast om jag hade sagt nåt kanske hon hade funderat lite i alla fall…
Hur ska man egentligen bete sig i sådana situationer? Jag kände att jag ville stå upp för killen. Men jag vågade inte…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar