Igår var jag och Christina på bio, vi såg dokumentären “Palme”. Efteråt gick vi på ett café och hade en lång, härlig pratstund om politik, ideologier och engagemang. Åh, jag blir så upprymd av sånt! Jag tycker om diskussioner, att lyssna och att försöka formulera sina egna tankar. Jag har något slags behov av att engagera mig och jag tänker att jag någon gång (när jag får mer tid) ska försöka få utlopp för det lite mer, kanske genom att engagera mig politiskt…
Jag var bara tio år då Palme mördades. Precis som alla andra kommer jag ihåg det precis. Jag sov över hos mormor och såg rubrikerna när jag hämtade tidningen. Jag gick in till mormor fast hon sov och väckte henne och hon blev ju naturligtvis alldeles förskräckt.
Säga vad man vill om Palme, han var ju både älskad och hatad, men faktum är ju att han brann! Som politisk motståndare kunde man bli alldeles nergjord och förintad av honom. Men jag saknar något av den nerven och tonen i svensk politik idag, är inte Reinfeldt och Löfvén ganska försiktiga i jämförelse?
Hur som helst så kan jag verkligen rekommendera filmen. Jag tyckte nog att de försökte hålla den så neutral som möjligt, Adehlson, Bildt, Fälldin m.fl. blev intervjuade. Och inte minst var den ett väldigt intressant samtidsdokument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar